minns ni?

När jag var uppe här i Stocken läste jag igenom den här bloggen, hur jag kände mig i våras när jag var uppe för första gången och jobbade. Hur jag kände då, i relatión till hur jag känner nu. Vad har ändrats? Vad är skillnaden, var jag starkare då? Har styrkan försvunnit, eller har jag bara slutat kämpa? Visst, jag minns att det var jobbigt, men jag var van vid att vara ensam. Ensam på ett annat sätt. Nu är jag också ensam, men jag har någon och något att längta hem till. Något att komma hem till. Kan inte riktigt bestämma mig om det är positivt eller negativt.

Det är tungt att åka hem, får du vet jag att jag snart måste iväg igen. Sen så kände jag i torsdagskväll att det nästan var bättre att vara iväg, för då kunde jag räkna ner tills jag kom hem nästa gång. När jag är hemma räknar jag ner tills jag måste åka igen.

"All farewells should be sudden", finns det ett citat som lyder. Det stämmer nog lite. Att det är värre INNAN man ska åka. "Man måste åka för att kunna komma tillbaka" sa alltid mamma till mig när jag var ledsen när någon skulle åka. Så är det fortfarande, men jag är TRÖTT på att säga hejdå.

Om det ändå bara hade varit för en kortare begränsad tid - inte ett ÅR!! Men, sen är det skönt att det "bara" är ett år, att det inte är en tillsvidaretjänst. Jag hoppas fortfarande att någon ska "plocka" över mig till vi säger Lundalänken, så att jag kan få jobba hemifrån! Kunna ha ett liv hemma igen! Det hade varit fint.

Sen: 3 veckor hemma, ska inte röra mig många meter!!